107
hans skriftliga. Hans tal framgick icke som en storm, icke som en ström mellan klippor, men framflöt som en stilla bäck mellan rosenängder. Hänförd af lifligheten i sin själ, inströdde han gerna kryddrika blomster i sina föredrag, hvarföre dessa måhända någon gång ega för mycken sirlighet, för mycken rikedom på målning. Men smak och förstånd utmärka dem alla, och hans äldre tal äro isynnerhet sköna, hänförande. Hela behaget äfven af hans karakter som talare och umgängesman var icke annat än det rena uttrycket af hela hans utbildade moralitet.
Och med alla dessa förtjenster, med alla dessa lysande och älskvärda egenskaper förenade han tillika den husliga lefnadens dygder. Djupt skakades hans hjerta vid förlusten af hans maka, friherrinnan Charlotta Aurora de Geer, med hvilken han i tjugutre år varit förenad i det lyckligaste äktenskap, som kan blifva någon dödligs lott. De voro för hvarandra, hvad himmelens englar för de andäktiga. Efter hennes död börjades den aftynande sjukdom, som få år derefter förde grefve af Wetterstedt sjelf till grafven. Förgäfves företog han en resa till Frankrike och till England i afsigt att söka dervarande läkares biträde. Så vänligt hans öga ännu helsade den ankommande, så lifligt hans tal ännu var, röjde dock hans tillstånd, att hans lifskrafter med hvarje dag aftogo. Hans själs munterhet var icke mer densamma, sorgen tärde på hans sinne, tankarne blefvo förtroligare med döden, hans lifskraft var i sista källan försvagad; blott i arbete förblef han sig alltid lik, ehuru den kraft, den verksamhet, den rörlighet, som utmärkte hans bana under den fulla mannaålderns dagar, mer och mer tynade, hvartill spår då och då förmärktes under sista årtiondet af hans lefnad, en naturlig följd af mångårig nötning och stora ansträngningar. Ty arbetsfulla hade hans dagar varit, och arbete upptog äfven hans sista intill yttersta målet för mensklig verksamhet. En sådan lefnad innehåller stora läror. De kunna samman-
