Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan 1859.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

binder man dem tillsammans med ett mekaniskt band. Det måste dock gifvas ett sätt till en gemensam, frivillig sammanverkan af dem båda, som vi ännu ej känna. Det måste gifvas ett för oss ännu obekant sätt, der elementerne af det gudomliga kunna träda förenade fram i alla formerne af lifvet.

Måhända var menskligheten en gång nära upplösningen af detta problem. Den tid och det land, der mannens kraft var starkare än den någonsin eller någorstädes varit, i riddartiden och i Norden, gällde qvinnan högt. För henne öfvades ofta bragderne, ej för att besitta henne, men för att af henne berömmas; ej för en omfamning, men för ett ögonkast. Det är ej mera så, och det synes som båda hafva lika förlorat.

Öfverallt, der man går en onaturlig väg, söker naturen sig en ny. Den inom en främmande verld fängslade qvinnan sökte sig en annan, och fann den i romanen. Tjenstvilliga andar målade för henne ett lif, der qvinnan var det högsta. Vaknande, igenkände hon just deruti sin bestämmelse, och fördjupade sig i fantasier, som ersatte henne hvad hon saknade.

Men denna stig ledde endast till nya villfarelser. Alla dessa romaner slutade med bröllopet. Lifvet sammankrympte sig till de 3 åren emellan 15 och 18; och när rideauen föll på bröllopsdagen, var romanlifvet slut. Hvad der låg bakam den, var som det lif, som ligger bakom döden, obestämdt och okändt. Ungdomskärleken gjordes till lifvets hufvudsak, och alla de känslor, de lidanden och fröjder, hvilka som goda och onda genier i fonden kämpade om den unga bruden, togo emot henne oberedd, och utan skydd af egen kraft. Deraf dessa tårar på den lyckliga bröllopsdagen, hvars orsak ingen kan begripa, men som framlockas af den varnande naturen. Mången qvinna känner, att det är hennes sista lyckliga dag.

Sentimentalismen varierar ännu alltjemt sitt thema i otaliga toner. Forntiden kände den icke. Och äfven