Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52
FIONNUALA.
I.
Ur vestervågor stiger en ö
I grönskande sommarskrud;
Hon ligger famnad af stormig sjö,
Så fager och vän som en brud.
Ett namn, som klingar af sång och bragd
Hon äger den bruden så skön,
Ty Erin,[1] «vågornas gröna smaragd»,
Så kallas den blida ön.
Med dunkla böljor dess strömmar gå
Bland kullar i rosig dal
Och spegla i djupet himmel blå
Mellan pilar och mörkhvälfd al.
Och tusen sjöar i ljuflig nejd
Der gunga med vattrad våg;
Och sagan täljer så mången fejd,
Som mossiga vallen såg.
Der herrskade Lir, den ädle kung,
I töckniga forntids dar,
Då Erin stod som en vår så ung
Och fri som en fågel var.
- ↑ Irland.
