57
Jag mins — ack nej, ack nej!
Jag älskar minnet ej.
Dess ljufva trolldryck blott mitt hjerta dårar.
Nej, gråt din flydda frid!
Kanhända skall dervid
Dess blomma knoppas, vätt af ångrens tårar.
Nu tystna så brådt de sorgsna ljud,
Som från hennes läppar gå.
Der kommer från kungasalen ett bud:
Hon skall för sin fader stå.
Hon torkar stilla sitt ögas tår
Och lemnar silke och söm;
Hon slätar med handen sitt gyllne hår
Och gångar liksom i en dröm.
Då hör hon de jublande kämpars sång:
En aning betar hennes håg.
Hon styr till sin faders tron sin gång,
Men önskar i grafven hon låg.
Der står hon så hvit, der står hon så skön
Som liljan i frostig jord.
Med händerna knäppta liksom till bön,
Hon lyssnar till kungens ord:
Konungen.
Dotter, matt är gubbens öga,
Vår och värme båta föga;
Snart jag skall hos gudar höga
Lägga ned mitt herrskarsvärd.
Men förr’n grafvens fläktar svala
Kylt mitt blod, Fionnuala
Skall som Conors brud betala
