Sida:Nordstjernan 1859.djvu/73

Kan dock ej skänka
En enda tanke utur min själ.

Hvart må jag blicka? Hvar kan jag finna
De ord, som brinna
Så varmt, så klart som mitt hjertas glöd?
Jag är ej min och får din ej vara;
Hans blick, den klara,
Mig evigt binder för lif och död.

Nog såg du källan i floden falla
Med alla, — alla
De klara vågor ur bergets häll; —
Nog har du sett deras vatten blandas,
När natten andas
Sin första suck i en sommarqväll.

Fionnuala var bergets källa,
Hvars vågor välla
I flodens sköte med evig lust,
Och han var floden, den stolta, djupa,
Hvars forsar stupa
Med evigt dån emot hafvets kust.

Hvad skall jag svara? Hur skall du känna
De qval, som bränna
Med afgrundslågor min själ i dag.
Du är mig kär, — men den enda vännen,
Som J ej kännen,
Långt mer än gudarne älskar jag.

Han är mig mer än allt guld på jorden,
Han är mig vorden
Långt mer än lifvet, som Gud mig ger.
O, må min kärlek mitt brott försona!
O fader, skona!
Jag kan blott älska, — jag kan ej mer.