Sida:Nordstjernan 1859.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Det vardt så tyst i den höga sal
Som under en midnattssky;
Fast kämpar der stodo till hundratal,
Det hördes ej knäpp eller kny.

Kung Lir den gamle på tronen satt,
Så kall som en marmorbyst.
Då gömde sig solen i molnens natt
Och gret öfver jorden tyst.
 
Men konungadottrens kraft var slut,
Hon sjönk, som hon velat dö.
Då växte vingar från skuldran ut,
Så hvita som nyfälld snö.

Och halsen af fjädrar täcktes snart.
Nu bleknade barmens ros,
Och ut från salen i pillsnabb fart
Hon flög med ett skri sin kos.

II.

Kring himlens hvalf sig natten sänker:
I vester blänker
Ännu en purprad strimma blott.
Ur dalens sköte dimman stiger,
Och vinden tiger:
I vassen han till hvila gått.

Och Moyle, den mörka floden, rullar
Bland fagra kullar
Igenom hvalf af dunkel al.
Så sakta sorlar fram hans vatten