Sida:Nordstjernan 1859.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

Hans hjertas vän
Vi känna igen.
Så mången natt
Ibland oss lion satt,
En svan så hvit. —
Se dit, se dit!
Hon kommer hit,
På sorlande ström
Hon drömmer sin dröm,
Hon sjunger sitt sorgliga öde
Ocli önskar, hon låg hos de döde.

Då glider fram under löfvadt tak
I hast den förtrollade mö.
Och månen der från sitt blåa gemak
Ock glänser på vingens snö.

Hon simmar så tyst, hon simmar så lätt
Framåt på sin dunkla stig;
Hon tyckes speja, men vet icke rätt,
Hvarthän hon skall vända sig.

Men vattensylferna börja ett spring
Ur blommor och vass vid strand;
Nu svinga de alla i munter ring,
Nu dansa de hand i hand.

Då sänker svanen sitt hufvud till ro
Och skakar sin vinge matt
Och drömmer om kärlek och drömmer om tro
Och sjunger i ljuflig natt:

Fionnualas sång.[1]

Sakta, o Moyle, frambruse ditt vatten,
Stilla, o vind, i din hvila förblif!

  1. Efter Thomas Moore.