Hans hjertas vän
Vi känna igen.
Så mången natt
Ibland oss lion satt,
En svan så hvit. —
Se dit, se dit!
Hon kommer hit,
På sorlande ström
Hon drömmer sin dröm,
Hon sjunger sitt sorgliga öde
Ocli önskar, hon låg hos de döde.
Då glider fram under löfvadt tak
I hast den förtrollade mö.
Och månen der från sitt blåa gemak
Ock glänser på vingens snö.
Hon simmar så tyst, hon simmar så lätt
Framåt på sin dunkla stig;
Hon tyckes speja, men vet icke rätt,
Hvarthän hon skall vända sig.
Men vattensylferna börja ett spring
Ur blommor och vass vid strand;
Nu svinga de alla i munter ring,
Nu dansa de hand i hand.
Då sänker svanen sitt hufvud till ro
Och skakar sin vinge matt
Och drömmer om kärlek och drömmer om tro
Och sjunger i ljuflig natt:
Fionnualas sång.[1]
Sakta, o Moyle, frambruse ditt vatten,
Stilla, o vind, i din hvila förblif!
- ↑ Efter Thomas Moore.
