18
åtminstone omkring 1650), ai (omkr. 1700), ou, t. ex. mál tal, mǽla tala, stóll stol; före i och j har g inuti ord öfvergått till dj (efter konsonant) eller j (efter vokal), t. ex. syngja sjunga, eigi ej, i vissa andra fall har g blivit gw eller w, t. ex. lágur låg, ljúga ljuga; före n har det i början af ord förstummats, t. ex. (g)naga; ps, pt hafva blifvit fs, ft; hh, dd, gg uttalas som bp, dt, gk och ll, rl, nn, rn numera i de flesta ställningar (men t. ex. icke före d, t, s och i »kortnamn») såsom dtl, dtn, t. ex. fjall fjäll, björn björn; f före n uttalas nu såsom bp, t. ex. hrafn korp o. s. v. — Hvad ordförråd och syntax beträffar märkes tidigt, t. ex. i den 1578(—80) tryckta lagboken Jónsbók, ett starkt inflytande från danskan, såsom man på grund af de politiska förhållandena kunde med skäl vänta. På 1700-talet visa sig emellertid puristiska sträfvanden. Såsom en af de första målsmännen för dessa kan nämnas skalden Eggert Ólafsson († 1768), hvars dikter dock först 1832 från trycket utgåfvos. Förtjänster om nyisländskans uppodlande inlade ock de i samma århundrade uppträdande lärda sällskapen, af hvilka det första under namnet »hið ósýnilega» (det osynliga) stiftades 1760. Nu vinna arkaiserande tendenser, åsyftande ett närmande till 1200- och 1300-talens fornisländska, mer och mer terräng. På 1800-talet hafva vunnit rykte såsom genom ett godt språk framstående författare i synnerhet Bjarni Thórarensen († 1841), Islands störste lyriker, och Jónas Hallgrímsson († 1845), kanske dess mest betydande prosaist i nyare tider. Bland nutida skalder förtjänar i främsta rummet Thorsteinn Erlingsson omnämnande.
De dialektiska olikheterna inom den nutida isländskan äro jämförelsevis små och röra mest ljuden.
