Sida:Noreen De nordiska Språken 1903.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

stafvelses vokal; så kräfves i vissa handskrifter (t. ex. den ofvannämnda legendariska Olofssagan), att på vokalerna e, o, ø samt långt a och æ följa ändelsevokalerna e, o, men på i, u, y och kort a och æ följa i, u, t. ex. bǿner böner, konor kvinnor, men tíðir tider, tungur tungor. Samma företeelse uppträder i vissa fornsvenska handskrifter. En annan viktig öfverensstämmelse med fornsvenskan (och forndanskan) utgör behandlingen af ia, som isynnerhet i östra Norge blir , t. ex. hiærta (fisl. hiarta) hjärta. Sedan Norge 1319 förenats i personalunion med Sverge, börja rena svecismer att vinna insteg i norska skriftspråket. Äfven för öfrigt har 1300-talet att uppvisa flera afvikelser från det äldre språkbruket. I stället för rl och rn uppträda stundom ll och nn, t. ex. kall (äldre karl) karl, konn (horn) korn, prestanner (prestarnir) prästerna; i blir y före r, l, f, p, m med följande konsonant, t. ex. hyrðir (hirðir) herde, lykyll (lykill) nyckel; slutande -r efter konsonant ersättes af -ur, -or i sydvästra, -ir, -er i nordvästra, -ar, -er, -ær i östra Norge, hvaraf sedan stundom blott -a, -e, -æ t. ex. hester (hestr) häst, bǿker (bǿkr) böcker, namnen þolleifær (þorleifr), Gudlæifæ (Guðleifr). På grund af dessa och dylika förändringar kallas ofta den yngre fornnorskan från och med 1350 för »medelnorska». Vid öfvergången till 1400-talet visar sig begynnande kv för äldre hw (dock icke i pronomina, där kv uppträder blott i västra Norge), t. ex. ortnamnet Qviteseið (af huítr hvit). Under 1400-talet, då Norge är i union med Danmark och tidtals äfven med Sverge, upptagas i norskan en mängd danismer och en och annan svecism. Exempel på det senare är 2 pers. pl. på -in (för -ir, -ið), t. ex. vilin I viljen; hǿgh för hár hög. Bland de förra äro de