på 1600-talet, då bl. a. M. Celsius († 1679) tydde »de staflösa runorna» (se s. 28) och J. Hadorph (äfven förtjänstfull som utgifvare af fsv. texter; † 1693) afbildade öfver 1,000 runinskrifter, utgifna af J. Göransson under namnet »Bautil» 1750. Under 1700-talet försummades fornsvenskan nästan alldeles. I vårt sekel har dels den fornsvenska runforskningen värdigt representerats bl. a. genom svensken J. G. Liljegrens († 1837) sammelverk »Run-Urkunder» 1833 och norrmannen S. Bugges snillrika tolkning och grammatiska behandling af många bland de viktigaste inskrifterna, särskildt Rökstenens; dels har den fsv. litteraturen gjorts till föremål för grammatisk behandling. Ett första utkast till svensk språkhistoria finnes i dansken N. M. Petersens ofvan (s. 25) nämnda arbete (1830) och en uppränning till en fornsvensk grammatik i norrmannen P. A. Munchs arbete (se s. 16) »Fornsvenskans och fornnorskans språkbyggnad» 1849. Men fsv. grammatik som en själfständig vetenskap existerar först i och med svensken J. E. Rydqvists († 1877) storartade verk »Svenska språkets lagar» (6 delar, 1850—83) och den litteratur, som däraf i hans fädernesland framkallats. Den af Rydqvist jämförelsevis föga tillgodosedda ljudläran har sedan med framgång bearbetats förnämligast af L. E. Läffler och A. Kock; öfriga områden förnämligast af nutidens främste kännare af fornsvenskan K. E. Söderwall, hvars under utgifning varande hufvudverk »Ordbok öfver svenska medeltidsspråket» 1884 ff. upptar den yngre fornsvenskans ordförråd och tillsammans med den berömde textutgifvaren C. J. Schlyters († 1888) »Ordbok till samlingen af Sveriges gamla lagar» 1877, som upptar den äldsta litteraturens ordskatt, på ett värdigt sätt
