accentläran och syntaxen. Från förra hälften af detta århundrade har man Rasks språkhistoriska afhandling »Den danske Grammatiks Endelser og Former af det isländske Sprog forklarede» och hans grammatik 1830. En fullt tillfredsställande nydansk språklära finnes för närvarande icke; jämförelsevis bäst torde vara K. Mikkelsens från år 1894. För den nydanska språkhistorien redogör jämförelsevis utförligt Dahlerups of vannämnda arbete. Ordförrådet finnes samladt för 1500- och 1600-talen i Kalkars ofvannämnda »Ordbog», för 1700- och 1800-talen dels i Videnskabernes selskabs stora, ännu ofulländade ordbok (1793 ff.), dels i C. Molbechs († 1857) »Dansk ordbog» 2 uppl. 1859.
Vi hafva ofvan (s. 23) sett, att vid reformationen danskan blef äfven Norges skriftspråk och bildade talspråk, ett förhållande som fortfor i 300 år, om det också är onekligt, att många norska författare under denna tid skrefvo ett språk, som ägde en starkt norsk färgning, t. ex. den framstående prosastilisten Peder Clausson Friis († 1614), den folklige skalden Petter Dass († 1708) och i viss mån äfven 1700-talets båda litterära stormän Holberg och den än mer norske Wessel. Men först sedan Norge 1814 blifvit själfständigt, kan man tydligt märka den s. k. dansk-norskan såsom utgörande en sig allt själfständigare utvecklande utgrening af danska riksspråket. De första bärarna af detta nya språk äro folklifsskildraren M. Hansen († 1842), skalderna H. Wergeland († 1845) och J. S. C. Welhaven († 1873), men i all synnerhet sagoberättarna P. C. Asbjørnsen († 1885) och J. Moe († 1882). I våra dagar har det ytterligare
