24
låta märka något, ännu mindre störa honom i hans våta entusiasm, ty det var just stunder af djupaste begrundande.“
Beethoven hade skrifvit mycket, innan han kom till Wien. Thayers förteckning öfver samtliga verken, nämner ända till 31 nummer från Bonntiden, däribland saker för piano, för stråkinstrument, sång med piano och för orkester. Beethoven räknade dock ej dessa värda så mycket. Därför se vi honom först numrera efter “opus“, sedan han genomgått studieåren hos Haydn. År 1795 skrefvos och trycktes opus 1: tre trios för piano, fiol och violoncell. Opus 2 äro de allmänt kända tre första pianosonaterna, tillägnade Haydn och skrifna i början af 1795 (i tryck 1796). Samma år komponerade han äfven sin första kvintett (tryckt 1797) för två fioler, två altfioler och violoncell. Alla dessa äro instrumentala. Det vokala kom aldrig att intressera honom i samma grad som Mozart. Särskildt blef honom den vokala körsättningen svårhandterlig. Textinnehållet och de enskilda röstregistren pålade honom för stort tvång. I jämförelse med de äldre mästarnes körer verka Beethovens alltid rätt matta. Hvarken oratoriet, mässan eller operan blefvo hans rätta områden. Han skref visserligen verk inom alla dessa konstformer, men dessa tonsättningar kommo aldrig att bli banbrytande i samma mån som de instrumentala. Nästan alla de felgrepp i kompositionen, Beethoven gjort, falla inom vokalmusikens område, så. t. ex. oratoriet Kristus på Oljoberget och C-dursmässan. Att Beethoven icke skapat framstående arbeten äfven inom vokalmusiken, må härmed icke förnekas, dock falla nästan alla dessa
