c-durkonserten (op. 15). Om än dessa två formellt stå rätt mycket på den mozartska ståndpunkten, visa de dock tekniskt sedt framsteg. Pianotekniken utvecklade Beethoven genom sina pianokonserter till en förut oanad höjd, och flera framstående musiker af Beethovens samtida ansågo dem t. o. m. omöjliga att utföra. Liksom Mozart skref Beethoven konserterna i första hand för att själf föredraga dem utan att taga hänsyn till den större svårighet de kunde bereda andra. Beethovens egen breda och mäktiga fantasistil framträder tydligt. Då han själf föredrog dem, hände det äfven ofta, att han alldeles glömde sig och fantiserade vidare och vidare utan att tänka på, att orkestern med färdiga instrument hvarje ögonblick väntade på att få falla in.
Symfonien skulle dock bli den konstform, där Beethovens hela storartade kompositionsförmåga skulle träda tydligast fram. Redan första symfonien bildar epok i instrumentalmusikens historia. Den skrefs i slutet af år 1799, fullbordades i början af år 1800 och uppfördes första gången den 2 april samma år. Redan början med sitt skarpa septimaackord är ett slag i ansiktet på det förflutna. Den titel Beethoven själf gaf den, “Grande Simfonie“, tyder på, att tonsättaren allt för väl kände med sig, att han utvecklat den gamla konstform Haydn och Mozart skapat. Orkesterbehandlingen visar större fyllighet och bredd än hos föregångarne. Hvad Beethoven hade att säga i en symfoni var vida mera än Mozart. Motivrikedomen, den tematiska behandlingen, de långa stegringarna och vidt utspunna slutsatserna (coda), allt var större tilltaget än hos de gamle. Oulibischeff har gjort en liten takt-
