34
tusenfaldigt lefva! För ett lugnt lif, känner jag, att jag sannerligen ej är skapt.“
Så förflöt första månaderna af år 1802. Hela den berusning, som genomströmmade Beethoven tog sig luft i musik, och så skref han sin cissmoll-sonat.[1] På titelbladet står: Alla damigella contessa Giulietta Guicciardi. Hela kompositionen är en trogen spegelbild af mästarens eget inre. Beethoven tyckte hela sin kärleskvärld vara en dröm, en dröm utan full verklighet, eller om man så vill en månskensstämning. Första satsen i sonaten är ju heller ingenting annat än en sådan drömstämning. Sista satsen har tolkats på mångahanda sätt. Man har sagt, att den uttrycker Beethovens förtviflan öfver försmådd kärlek. I så fall blir sonaten ett afsked och ett tack för den rikedom kärleken ändå skänkt honom.
Giuliettas föräldrar visade sig under första tiden föga afvoga mot de ungas förening. Till och med ståndsskiljaktigheten låtsades de glömma. Det kom emellertid ett mera prosaiskt aber med i räkningen. Familjen Guicciardi hade ingen förmögenhet, och Beethoven hade, om än för tillfället en god inkomst, dock en osäker pekuniär framtid. En ung grefve Robert Gallenberg inställde sig som friare, och föräldrarna begynte allt mera luta åt en förening mellan honom och Giulietta. Emellertid något bestämdt afslag fick Beethoven ej ännu på länge, och efter all sannolikhet hade Beethoven vid komponerandet af cissmoll-sonaten
- ↑ Sonaten har utan Beethovens förvållande (af Rellstab) erhållit namnet “månskenssonaten“, ett namn som dock knappast kan tillämpas på mer än första satsen.
