40
igen. Först 1806 utkom den under titeln: “Sinfonia eroica, komponerad för att högtidlighålla en stor mans minne.“
Beethovens symfonistil är här för första gången otydligt och klart utpräglad. Den orkestrala apparaten är större än hos de föregående, genomföringen af hufvudmotiven längre, stegringarna mäktigare. Rytmiken är klarare, harmonierna och modulationerna djärfvare än förut. Öfver det hela ligger en ofta nästan hänsynslös energi.
Samtiden märkte också, att nu gick Beethoven sin väg fram helt ensam. Många vänner öfvergåfvo mästaren, och t. o. m. hans närmaste beundrare begynte tvifla på, om hans väg var den rätta. Kritiken var genomgående skarp, och missbelåtenheten tämligen allmän.
År 1802 hade Beethoven skrifvit ett oratorium, Christus på Oljoberget, och därmed beträdt de stora kör- och orkesterformerna. Det skulle icke dröja länge, förrän han äfven skulle vända sig till operan. Allt sedan Mozarts död hade man i Wien blott haft italienska sångspel, och först under 1800-talets första år begynte man få intresse för de allvarligare inhemska operorna. År 1803 erbjöd man samtidigt Vogler och Beethoven att skrifva en opera. Beethoven fick förmånliga villkor, bl. a. fri bostad i teaterbyggnaden under hela komponerandet. Texten tog man utan större ändringar från ett franskt stycke (som i sin tur stödde sig på ett spanskt). Franska titeln lydde: “Leonora eller den äktenskapliga kärleken“. Ämnet stämde väl öfverens med Beethovens allvarliga och höga uppfattning af,
