Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

Kassel till hufvudstad. Ungefär ett år därefter lät den nye konungen kalla Beethoven till förste kapellmästare med en årlig lön af 600 dukater. Mästaren syntes i början böjd att mottaga anbudet. Hans inkomster för kompositioner voro visserligen ej små men osäkra, och med en Beethovens omöjlighet att sköta penningsaker ej alltid tillräckliga att tillförsäkra honom pekuniärt sorgfri tillvaro. Den erbjudna lönen var ju också stor nog att för all framtid trygga honom från penningeförlägenheter.

Nu vaknade emellertid wienarne till eftertanke hvilken musikalisk storhet de hade hos sig, och flere vänner slogo sig tillsammans att för framtiden binda Beethoven vid Wien. Ärkehertig Rudolf, en medlem af kejserliga familjen, stor musikälskare och en tid Beethovens lärjunge i komposition, samt de förutnämnda furstarne Lobkowitz och Kinsky beslöto tillförsäkra Beethoven ett årligt underhåll af 4,000 gulden mot villkor, att han ej lämnade deras stad. I det skriftliga kontraktet af 1809 erbjuder sig Kinsky att betala 1,800, Rudolf 1,500 och Lobkowitz 700 gulden. Det skulle synas som om mästaren härigenom blifvit fullt tryggad för framtiden, men det innebar ej så mycket som det såg ut. Penningarne bestodo i sedlar och under de oroliga tider, som följde närmast efter, sjönk sedelkrusen allt lägre. Kom så därtill, att Kinsky snart dog, 1812, och Lobkowitz råkade i konkurs och slutet på allt blef, att Beethoven invecklades i den ena processen efter den andra för att få ut penningarne.

Beethovens umgänge under denna tid var tämligen