Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
55

sedan han ärft farbrodern Johans förmögenhet, i lugn och ro för sin familj.

Vi kunna lätt förstå, att tiden närmast efter 1815 måste för Beethoven ha varit tung och svår. Då Atterbom besökte Wien 1817 fick han en gång se Beethoven på en konsert. Mästaren gjorde ett starkt intryck på den svenske skalden. Atterbom beundrar hans djupsinniga melankoliska ögon, hans höga, hvälfda panna, men om dragen i sin helhet säger han, att i hans anlete stod att läsa, att hvarje spår af lifsglädje hade flytt. Beethoven åldrades hastigt. Till öronlidandet sällade sig maglidande och en tid äfven ögonsjukdom. Mästaren blef allt mer likgiltig för sin omgifning och lefde endast i sin egen värld för sig själf.

Tiden närmast efter 1814 är helt naturligt mindre gifvande ur kompositionssynpunkt. År 1815 skrifver han musik till Goethes “Meeresstille und glückliche Fahrt“ för kör och orkester samt violoncellsonaterna op. 102, är 1816 pianosonaten i a-dur (op. 101) och sångcyklen “An die ferne Geliebte“ (op. 98), 1818 b-dursonaten för piano (op. 106).

Först 1819 begynna större arbeten. På våren 1819 hade Beethovens elev och höge gynnare ärkehertig Rudolf blifvit kardinal och ärkebiskop af Olmütz. Den högtidliga installationen var satt till år 1820. Beethoven skulle till festen skrifva och inöfva en stor mässa för kör och orkester. Otaliga störande hinder kommo emellan, så att arbetet först sent begyntes. Emellertid växte mässan under hans händer allt mer och mer i bredd. Beethoven lefde sig alldeles in i sin komposition och synes en tid ha varit “rent som besatt“. “I sitt an-