Beethoven kände sig med mässan ha fullbordat: sitt största arbete. Hela sin inre personlighet ingöt han i tonerna, den till grund liggande texten försvann för hans inre syn, och han skref endast efter den tungt allvarliga känslostämning, som besjälade honom själf. Det var på så sätt vi erhöllo ett af Beethovens monumentalaste arbeten, där vi skådade in i mästarens inre och läsa hans tankar — men dock, mässan själf, textorden och den stämning, de vilja ge, den få vi ej. Beethoven stod för mycket öfver sin text och formade allt utan att tänka på den rent kyrkliga prägel det hela borde hafva. Som kyrkokomposition är den mindre stor, som konstverk större.
Ännu återstod för Beethoven en komposition, som fyllde hans tankar och höllo hans sinande lifskrafter uppe: en symfoni. Under arbetet på mässan hade den då och då kommit emellan och ville ej släppa sitt tag. Några skisser till den hade antecknats redan 1817 således före mässan, under mässarbetet fick den med våld pressas åt sidan och först 1823 kom den att utskrifvas. I oktober 1823 voro de tre första satserna färdiga. De voro skrifna i en mycket stor och bred stil men dock i den gamla formen. Sista satsen bröt fullständigt med det förflutna, i det att den tog upp vokala element. En väldig kör med soli slöt sig till orkestern och afslutade symfonien. I början af år 1824 var hela verket färdigt.
Redan 1809 hade Beethoven försökt skrifva musik till Schillers “Sång till glädjen“ men missmodig kastat den undan. Det var så svårt att “stå öfver Schiller“. Nu först kände sig åldringen stark nog att taga upp
