dem om denna sak. De kommo varandra på så sätt med tiden allt närmare, och då hon till sist övervann sin ovilja mot London, erhöll hon i den engelska huvudstaden den allra bästa hjälp av familjen Grote. Fru Grotes broder, doktor Edward Lewin, var god vän med Lumley, chefen för Bunns konkurrensteater Her Majestys Theatre, och på så sätt förbereddes hennes engagemang där. Om således Bunn längre fram fick rätt i, att man arbetade för hennes uppträdande å denna scen, var det dock ej med sanningen överensstämmande, att hon redan nu 1845 själv sökte ernå ett engagemang i London. Det skedde först längre fram och då i början utan hennes vetskap, och även, sedan hon fått kunskap därom, var det mot hennes egen önskan.
Sedan Jenny sjungit å Stolzenfels och i Brühl, i närheten av Bonn, uppträdde hon som Norma i Frankfurt (29⁄8) och vann så mycket bifall, att hon även där lät höra sig i Sömngångerskan, Lucia och Friskytten. En tidning skrev bl. a.: ”Det var öfverfullt hus, och t. o. m. kulissöppningarna voro fulla af åhörare, som gått miste om platser framför ridån. Det uppseende hon väckte som Amina kan endast jämföras med det, som brukade följa Malibrans uppträdanden i samma roll, och detta innebär för den svenska sirenen det allra högsta beröm.”[1]
Ett engagemang vid Theater an der Wien avtalades redan nu i Frankfurt, men blev först längre fram en verklighet. Hon hade bundit sig för flera gästuppträdanden under vintersäsongen i Berlin och kunde tillsvidare ej yttra sig om andra större engagemang, helst hon ej var säker på sig själv och fruktade, att wienerpubliken var för kritisk.
99
