aria en själfullhet och en teknisk fulländning, som i förening med den naturlighet, som präglade det hela, försatte publiken i en aldrig aftagande hänförelse.”
Efter att även ha sjungit å konserter, begav hon sig i slutet av oktober, nöjd och tillfredsställd med den hjärtliga hyllningen, till Berlin.
Här fick hon nu bo hos Wichmanns och kunde således känna sig vara i ett gott hem. Redan den 9 nov. var hennes första uppträdande, och intill 2⁄4 1846 sjöng hon sedan 28 gånger å scenen. Bland nya roller för Berlin kunna nämnas Donna Annas i Don Juan. Även här gjorde man de vanliga jämförelserna med Schröder-Devrient. Rellstab skrev: ”Jenny Lind öfvergjuter rollen med sin egen blygsamma renhet; ingen annan uppfattning skulle för henne vara begriplig.”[1] Denna gång var också den makthavande kritikern alldeles ense med den svenska sångerskan om den rätta uppfattningen av rollen.
Den 30 nov. gavs Friskytten med Jenny Lind som Agatha för första gången i Berlin. Även nu var man i spänd förväntan på, hur hon skulle gestalta rollen. Här var det ej på Schröder-Devrient man tänkte utan på en annan stor sångerska, vars uppfattning blivit mönstret: ”Om den minnesvärda Nanette Schechner(-Waagen) med sina mäktiga toner framkallade hos åhörarna utbrott af en alltmer växande inre glädje — så gaf å andra sidan vår konstnärinnas framställningssätt, framsprunget ur själens innersta djup, helgd åt den jordiska kärlekens förhållanden och visste väl, huru det skulle fängsla åhöraren med sympatiens mäktigare hand.”[2]
Under denna vinter trädde hon allt närmare Men-
100
