presentationen, och han brukade vara pedantiskt noggrann med allt. Flera primadonnor hade han nästan alldeles uttröttat med sina fordringar på distinkt uttryck.
Som alltid stack man fram med, vad Schröder-Devrient gjort av rollen, och satte sedan Jenny Linds spel upp mot detta ideal av tysk dramatisk konst: ”Såsom man kunde vänta af en konstnärinna, så rik på skapande förmåga, hade Jenny Lind själf bildat sig en alldeles originell uppfattning af sin roll, och hon tryckte prägeln där af på det tydligaste sätt på rollen och fyllde oss med förvåning öfver den rika omväxlingen af hennes andliga resurser. Hennes tredje akt var en rörande bön till hennes hårda öde; hennes fjärde akt en häftig strid däremot; hennes femte akt en lysande seger däröfver. Hon sjöng den sista scenen med den sannaste trosingifvelse … Vi ha alltid funnit, att konstnärinnan tränger allt djupare in i kärnan af sin uppgift vid hvarje förnyadt uppträdande och löser den med allt större lätthet. Må vi därför i detta fall, liksom i alla andra, se framåt mot en ännu högre fulländning. Dock kunna vi inför en sådan rikedom af ädlaste skatter nästan fråga: Hvad behöfves mera?”[1]
När Hugenotterna kommit till andra aftonen, hände en liten olyckshändelse. Hon vrickade sin fot och fick vara stilla hemma en tid. Mendelssohn skrev ett brev för att muntra upp henne. Det är ett det trevligaste familjebrev man kan tänka sig, och vi kunna ej neka oss nöjet att citera små interiörer därur. Han berättar först om sina barns förtjusning över den ”svenska tanten”: ”Skall jag berätta om Marie? Hon talar med mig hela dagarna om fröken Lind
