Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och om hur vänlig hon var emot henne; och då jag i går gick in till barnen i barnkammaren och fann lille tjocke Paul skrifva på ett pappersark, såg, att han hade skrifvit ’Snälla fröken Lind’ öfver hela sidan åtminstone tio gånger. I dag har han slutat ett helt bref, och jag måste lofva att sända det till er — jag var alldeles tvungen att lofva det. Marie önskade få skicka sitt bref först, men jag förklarade, att ett bref skulle vara tillräckligt, och hon var nöjd med att få skrifva sitt namn under det. Karl sade, att han ej kunde underteckna det, då det ej var hans bref. — Någonting lustigt hände oss den aftonen. Cecilia [fru M.] sade: ’Det var längesedan vi hade något svenskt bröd; hvad det är tråkigt!’ Marie sade: ’Men Paul har redan skrifvit till fröken Lind i dag!’ Jag bad att få se brefvet — de vackra kråkfötter jag här innesluter —, och då Paul kom in med sitt bref genom den ena dörren, kom tjänsteflickan in med eder gåfva af svenskt bröd genom den andra dörren. — Barnen tänka dagligen och stundligen på eder, och så göra deras föräldrar också.”

Brevet slutar: ”Jag hoppas att snart få höra, att Ni kan gå, springa, stå, hoppa, dansa, spela biljard, sjunga på Ries’ konsert och uppträda i Proserpinas och Valentines roller och att ni blifvit kvitt alla vidare efterforskningar.”[1]

Den långa ”fångenskapen” hade emellertid ett gott med sig. Professor Wichmann modellerade ett medaljongporträtt av henne, som ger en förträfflig föreställning om, hur hon såg ut i ”vardagslag” vid den tiden. Såväl före som efter fotvrickningen satt hon själv i allan hemlighet modell för målaren Edvard Magnus, vilken därav gjorde en praktfull tavla. Den-

  1. 21) HR I, 337.

106