sin charm av omedelbar innerlighet, Magnus’ med sin geniala blick, ädla renhet och heliga upphöjdhet.
Som komplettering kan anföras följande beskrivning på hennes utseende i ”Frankfurtkorrespondenten”, sept. 1845: ”Jenny Lind är något öfver medellängd, smärt och med ovanligt behagligt utseende och sätt. Hon är mycket vacker med rika kastanjebruna flätor; men det är förnämligast i ögonens uttryck, som man igenkänner den verkligt stora konstnärinnan; känslan och intelligensen i dessa strålande ögon kan man ej taga miste på.”[1]
Var Jenny Lind vacker? Meningarna ha varit delade. Då man såg henne sitta tyst för sig själv med en butter uppsyn, munnen sluten och trubbnäsan rakt fram — då tyckte man det var ett alldagligt utseende utan genialitet. Men då man såg henne i hänförelsens stund, då hela hennes rika inre strålade ut — då var hon vacker som en ängel.
En liten anekdot från 1845 ger oss en präktig föreställning om hennes egen blygsamhet i detta hänseende: En liten hänförd tysk kommer bort till henne och säger naivt: ”Finns det verkligen så vackra kvinnor i Sverige?” — ”Ja visst, svenskorna äro vackra allesammans, sällan finner man någon, som är lik mig.”[2]
Till slut var benet läkt och prövotiden över, och Jenny kunde ånyo uppträda som Valentine d. 29 mars. Man hade i Berlin med stort deltagande tänkt på henne hela tiden, och när hon till sist ånyo visade sig, var man idel hänryckning över att återse henne. Endast två gånger till uppträdde hon i Berlin: d. 31 mars som Vielka och d. 2 april som Amina. Sedan gick färden åter ut i vida världen. Rellstab
108
