tolkade känslorna vid avskedet på följande sätt: ”En stämning genomgår alla hennes konstskapelser — en anda af fromhet, en förklaringsakt, som framgår ur den renaste vördnad för konsten, ur den fullkomligaste frihet från alla underordnade syften och sträfvanden. Och däri ligger allt, som förlänar åt hennes konstnärliga uppträdande denna ideella lyftning, som vi en gång hörde ett fruntimmer så vackert teckna i följande ord — visserligen enkla men dock fulla av esprit — ’Man blir bättre af att se henne.’ Och därför är det, som man öfverallt talar om konstnärinnan med förundran såväl som med en känsla af tacksamhet; därför är det, som hon följes af tusendes och åter tusendes önskningar, att lifvets skönaste välsignelser må öka den skatt af de ädlaste konstnärsgåfvor, hvilka hon besitter. Obestämda rykten hviska, att hon snart skall försvinna från scenen och från oss för alltid! Måtte de befinnas vara falska! Vi kunna endast uttrycka den förhoppningen, i hvilken säkerligen alla förena sig med oss, att hon måtte tillhöra konsten, lika länge som konsten tillhör henne, och att hennes önskan att återföra den tillbaka hit till oss må gå i fullbordan lika visst, som att hon då skall här välkomnas.”
Från Berlin reste Jenny Lind först till Leipzig, där hon bodde hos Brockhaus. Den 8 april antecknade den berömde förläggaren i sin dagbok: ”Hemma fann jag allt godt och gladt med anledning af en älskvärd gäst — fröken Lind — hvilken tidigt i morse uppfyllde ett gammalt löfte att komma och vistas hos oss. Jag blef hjärtligt glad öfver att ännu en gång få se den älskvärda, okonstlade flickan, hvars naturliga enkelhet parar sig så vackert med konstnärin-
110
