skämt: ”Jenny Lind und die Hamburger”, som trycktes och fick en strykande åtgång och naturligtvis fick skrattarna på sin sida.
Om detta var litet malört i glädjebägaren, fanns det även något annat ledsamt, som blev av så mycket mera genomgripande betydelse. Hon hade ansträngt sina krafter över förmåga, och kroppen ville ej längre göra tjänst. Första gången förmärktes det avtagande i kraft, som sedan skulle tvinga henne till den största försiktighet och till sist bringa bitterhet över hela hennes liv. Det kroppsliga lidandet skulle aldrig släppa henne sedan. Ungdomskrafterna begynte avtaga och det tunga allvaret komma med dess grubbel och tvivel. Hon kände äckel för scenen och hela det offentliga livet och längtade efter ett hem — den frid, som Josephson redan 1844 så aningsfullt önskat ned över henne.
Fru Wichmann träffade samman med henne och ville, att hon skulle följa med dem till Schweiz och vila sig där. Ej ens till detta kände hon sig ha krafter, och fru Wichmann erhöll kort efter sin avresa ett dystert brev från den fordom så glada sångerskan med barnahjärtat: ”Jag känner mig mycket nedslagen. Dessa förskräckliga ansträngningar komma dock efter; jag känner, att jag icke är nog stark att företaga en sådan resa utan att skada min hälsa. Jag måste sjunga här några gånger till — det kan inte hjälpas. Jag har rådfrågat en läkare, ty den nervkramp, hvaraf jag lider, gjorde det oundvikligt. Han säger, att det är alldeles nödvändigt för mig att fara till en badort. Mina nerver äro, säger han, allvarligt angripna, och jag borde ha gjort det långt före detta. Jag vet, att läkarna i Sverige ordinerade detta för
116
