Färden gick vidare till Stuttgart, Karlsruhe, Heidelberg, Mannheim, Nürnberg, Augsburg, och till sist var hon åter i München, dit hon anlände i mitten av dec. På själva juldagen sjöng hon i Skapelsen och medverkade således nu för andra gången vid en oratoriekonsert. Det kändes särskilt gott för henne att då få sjunga i detta verk. Julen var alltid den fest hon önskade fira med riktigt allvar och frid, och då ville hon känna hemmets anda. Hos Kaulbachs hade hon också ett gott hem bland förstående människor.
De sista dagarna av året lämnade hon den för henne så kära Isarstaden och for till Wien. Hon fick ej samma bostad som förut där. Fru Vivanot var död. Hauser var i München, och hon kände sig i början mycket ensam. Till sist vann hon dock nya vänner i läkaren-professorn, dr. von Jæger och hans fru. Emellertid blev det ej detsamma som förut. Hemkänslan återfick hon ej riktigt där, och åt fru Birch-Pfeiffer anförtrodde hon: ”Det går bättre här vid teatern, än det gjorde i våras. Men jag finner mig icke så bra här som i München. Jag svärmar för München.”[1]
Det blev ej bättre, när Meyerbeer kom för att instudera Vielka, fastän hon erkänner: ”Meyerbeer är som en ängel mot mig. Jag kan ej låta bli att tycka om honom — och jag gör det verkligen. Han gör sig ett förfärligt besvär med sitt verk; måtte det lyckas honom!”
Under tiden detta förbereddes, sjöng Jenny i sina gamla roller och lade den stora publiken för sina fötter med Regementets dotter. En bild av henne som Marie fick en enorm spridning.
Av nya vänner hon här förvärvade voro framför
