jande människomassa följde henne till biskopshuset. A. P. Stanley skriver om det intryck hon gjorde: ”Ni måste föreställa Er en karaktär, som bryter fram i tusentals drag af ödmjukhet, vänlighet, tankfullhet, vishet och fromhet. En prinsessas sätt tillsammans med ett barns oskuld och en ängels godhet.”[1] Det kändes som en riktig sorgedag för alla, då hon reste från Norwich.
Om hon således lämnat efter sig ett varaktigt minne i staden, hade hon även själv fått mottaga rika intryck. Det var första gången hon stod ansikte mot ansikte med ett djupt allvarligt engelskt fromhetsliv. Hela hennes väsen hade, i den mån krafterna begynte svika, undergått en förändring. Det religiösa, vilket förut endast framträtt under samvaron med Josephson, hade fått allt mera plats i hennes hjärta. Här hos biskopen träffade hon, vad hon länge sökt: innerligt deltagande människor, med vilka hon kunde tala om andliga ting. Biskopen fann henne även mycket mottaglig för alla religiösa intryck och sökte själv väcka hos henne längtan efter den kyrkliga musiken. Det var till oratoriet, som hennes håg från och med nu stod.
Jenny Lind hade länge velat lämna scenen men ständigt lockats dit igen. Nu hade hon beslutat sig för att taga steget fullt ut. Men Lumley lyckades att övertala henne till ännu en säsong, och hon hade svarat ja efter lång tvekan, sedan ville hon emellertid sluta.
När hon reste, kändes allt så tungt och dystert för vännerna, och man förstod först nu, hur mycket glädje och andlig behållning man haft av henne under de sex månader hon tillbragt i England.
133
