Jenny med den angenäma känslan, att hon hade framför sig en utsikt till lugn, hvila och lycka, och att vi kanske få se henne, sedan hon öfverlefvat sin röst och sitt rykte; och jag sade henne, att hvad jag skulle tycka om vore att få rå om henne utan den oangenäma känslan af att vara sjelfvisk, om man ej inbjuder andra att dela glädjen.”[1]
Så kom våren, och Lumley hoppades fortfarande, att hon skulle släppa sin föresats att ej mera uppträda. Samma spänning som föregående två år rådde. Ingen ville köpa loger, förrän man med bestämdhet visste, att Jenny Lind skulle uppträda. Lumley bönföll henne, talade om sin ekonomiska ruin, om hon ej uppträdde, men intet hjälpte. Hon ville gärna ge konserter för honom men ej uppträda. Till sist beslöt man gå en medelväg. Hon skulle uppträda på sex ”stora klassiska föreställningar”, därvid musiken ur hennes favoritoperor skulle sjungas på en serie konserter utan scenens dragningskraft. Först tänkte man på Exeter Hall såsom lämplig lokal, men det visade sig ogörligt. Till sist valdes den vanliga teaterlokalen i Her Majesty’s theatre. Första konserten blev Trollflöjten. Försöket misslyckades totalt. Publiken ville ej komma. Lumley skriver om aftonen i sina minnen: ”Experimentet gjorde ett fullständigt fiasko. Huru skulle det kunna göra annat? Hvarje försök att behandla ett lyriskt drama, som om det icke vore ett drama, eller med andra ord att beröfva en teatralisk föreställning dess nödvändiga sceniska hjälpmedel kunde ej annat än misslyckas. I saknad af de väsentliga tillbehören af sceneri och aktion, utan de illustrerande yttre medel, som kompositören sjelf afsedt, blef Mozarts stora mästerverk
148
