Hon for sedan till Hannover, där hon i konungen och drottningen förvärvat sig trofasta vänner. Drottningen berättade om detta besök: ”Flera gånger hade konungen och jag den outsägliga lyckan att höra den älskliga 'nordiska näktergal’, såsom han alltid kallade henne, sjunga hemma hos oss, i en liten intim krets, och vi blefvo naturligtvis alltifrån den stunden alldeles förtjusta af hennes upphöjda och religiösa sinne. Särskildt hos min älskade gemål med hans djupa känsla, lifliga fantasi och stora själsbegåfning fortlefde dessa dagar af musikalisk njutning länge i minnet såsom en källa till oblandad glädje.”[1]
I början av febr. var hon i Göttingen, där studenterna hyllade henne på ett nästan rörande sätt. Det var en solglimt i hennes just då tämligen tunga sinnesstämning. Hon blev som barn på nytt. ”Jag känner mig så glad och lycklig, att jag skulle vilja omfamna hela världen.” Billroth, som beskrivit festen för sin mor, slutar brevet: ”Om jag kunde, skulle jag vilja beskrifva för dig, kära moder, huru upphöjd och förädlad man känner sig inför en sådan allmän studententusiasm. Ord äro för svaga och döda för att kunna ge uttryck för denna rika och lefvande känsla. Jag förmår icke säga dig mer, ty Jenny Lind kan ej beskrifvas. Blott sjunga kan jag hennes sång:
’Wie Ihr Gesang zum Herzen drang
Vergass ich nimmer mein Leben lang!’”[2]
Studentföreningen ”Burschenschaft Hannoverana” sände henne sedan ett sidenband i föreningens färger, varpå medlemmarnas namn stodo skrivna. Hon tackade dem i ett brev av d. 13 febr. 1850. Det heter det bl. a.: ”Måtte solen ofta så mildt lysa öfver
158
