för. I England hade hon i maj sammanträffat med pianisten Thalberg, vilken föredrog Schuberts sånger i pianoarrangemang.[1] Detta gav henne lust att sätta sig in i denne kompositörs verk, och om hon ej ännu sjöng något av Schubert, berodde detta mera på, att den engelska publiken ej riktigt var mottaglig för dessa sånger då. Så mycket mera visade den tyska publiken sig tacksam.
Man började även efter hand i Tyskland fatta, att här fanns ännu ett nytt fält för hennes konstnärliga verksamhet. I Deutsche Allg. Zeitung d. 8 mars 1850 stod att läsa, att man beklagade, att hon icke oftare ”sjöng tysk musik, som hon älskar, ty i återgifvandet af denna musik, hvilken framför allt beror på känsla, själ och smak, är hon oöfverträffad.”[2] Det var en uppmaning, som stämde överens med hennes egen böjelse, och vi finna henne sedan allt mera försänka sig i den tyska sången.
Redan samma månad höra vi resultatet, då hon i Hamburg sammanträffade med makarna Schumann. Clara Schumann kunde ej nog förvåna sig över, huru hastigt hon satt sig in i hennes mans sånger. Visserligen hade hon redan förut sjungit enstaka sånger av honom offentligt å konserter. Men nu inför makarna själva sjöng hon sång efter sång så, att båda blevo rörda till tårar. Med hela den oändliga receptiviteten i hennes begåvning hade hon fattat kärnan och andan i dessa sånger. Vi ge ordet åt Clara Schumann: ”På torsdagen d. 21 besökte Jenny Lind oss med anledning af en liten sångrepetition, men hvilken blef någonting mera, ty hon sjöng en hel mängd af Roberts sånger. Och huru sjöng hon dem — med hvilken sanning, med hvilken innerlighet och enkelhet — hur
160