säga! Vår läkare här har så fullkomligt förstått hela min kroppskonstitution, att han gjort mig till en annan menniska i det afseendet, att mitt hufvud är bättre!! Vi vänta nu på den svenska båten, som skall föra oss till Sverige … om ungefär 14 dagar. Jag ämnar stanna i mitt kära fosterland till omkring slutet af juni, och sedan skola vi resa till Schlangenbad och Ems och därifrån till London (blott för några dagar) för att sedan fara till Liverpool. Och der är den stora vändpunkten! Från Liverpool skola vi bjuda farväl åt Europa för ett par år. Ja, jag har beslutat att resa till Amerika och förtjena så mycket pengar som möjligt för att kunna fullfölja och utföra min älsklingsplan — en skola, en stor skola för stackars vilseförda barn i mitt fädernesland. Jag vet, att jag aldrig skall tycka om amerikanarna så, som jag tycker om engelsmännen. O nej! Men jag föreställer mig, att landet måste i vissa afseenden vara storartadt, och då jag har tillfälle dertill, tror jag, att det är en god sak att se så mycket som möjligt af Guds skapelse.”[1]
Allt oftare kom den nervösa huvudvärken, som skulle sätta hennes lynne på så hårt prov under den återstående tiden av hennes liv. Hon blev då ibland bitter till sinnes, men hon hade en tröst, som åter kunde stämma henne mild: hon fann tröst i bibeln. Den 10 april skrev hon från Lübeck: ”Min bibel har aldrig varit nödvendigare — aldrig till större tröst än nu. Jag hemtar deri hvila, sjelfkennedom, hopp, tro, kärlek, vaksamhet och gudsfruktan, så att jag nu betraktar lifvet och verlden på ett helt annat sätt än förut. Måtte alla menniskor komma till denna kunskap, och vi alla dagligen vederkvicka oss
163
