Hon hade 1848 fått uppleva de förfärliga februaridagarna och glömde dem ej, och hon hade nu 1850 fått känna sitt hemlands otacksamhet och småsinne. Hur annorlunda voro ej då de sista minnena från Tyskland? Med vilken hjärtevärme hade man ej där hälsat henne välkommen åter!
Då hon for till Amerika, voro alla minnena från England och Tyskland ljusa men från Sverige mörka, och vi förstå alltså, vart hennes håg helst stod, då hon två år senare återvände från det stora underlandet i väster.
På resan från Sverige till Amerika hade Jenny Lind sällskap med fröken Åhmansson. Dessutom åtföljde som sekreterare hennes kusin, Max Hjortzberg. Hon tog ej vägen direkt till England utan reste först till Tyskland, där hon konserterade bl. a. i Bremen och Baden-Baden. Under juli månad vilade hon ut i Schlangenbad och kände sig sedan rätt stark. Färden gick i aug. till England, där Belletti och Benedict slöto sig till hennes sällskap.
Man hade bett henne sjunga i London, innan hon avreste, men hon hade avslagit varje anbud. Hon sjöng endast i Liverpool d. 16 och 19 aug. Den senare av dessa var ägnad åt Händels Messias. Det var första gången hon sjöng i detta verk. Man var också i spänd förväntan på, hur hon skulle lyckas med sitt parti. I Times stod d. 21 att läsa: ”Jenny Linds sång öfversteg alla förväntningar. Hennes kraftiga och briljanta utförande af 'Glädjens storligen’; hennes uttryck i ’Han skall föda sin hjord’; hennes mildhet i ’Huru sköna äro dina fötter’; hennes brinnande andakt i ’Jag vet, att min Förlossare lefver’ och hennes vackra återgifvande af den sista arian ’Om Gud
168
