fulländning”, ändock intrycket av hennes sång var lika överväldigande: ”Jenny Lind-G. är århundradets musikaliska demon; att kämpa mot en sådan makt blir af hvarje annan konstnär ett fåfängt bemödande. Om Jenny Goldschmidt skulle ha förlorat mera af sin röst än hvad fallet är, skall och måste hon i samma grad ännu i dag lika som förr verka om än icke så mycket på det musikaliskt lyssnande örat, dock fast mera på åhörarens musikaliskt känsliga sinne. För att åstadkomma en sådan verkan förslår rösten icke ensamt, därtill fordras hela konstnärinnans personlighet, den demoniskt verkande blicken, med hvilken hon fängslar åhöraren, detta uttryck af innerlighet, denna konst att bilda ton icke med rösten, utan med själen; kortligen alla dessa egenskaper, hvilka i födelsen äro en högre gåfva, och hvilkas förvärfvade konsten förgäfves eftersträfvar.”
Den 18 mars var hon sedan i Wien, där 6 konserter med i förväg utsålt hus voro annonserade. Ur programmet för dessa kunna nämnas: arior ur operor, sånger av Mendelssohn och Taubert samt svenska folkdansmelodier. Otto Goldschmidts prestationer omfattade pianostycken av Beethoven, Mendelssohn, Schubert, Chopin, Thalberg m. m.
Bland gamla vänner, som uppsökte henne i den österrikiska huvudstaden, var H. C. Andersen. Allt sedan första året i England hade han ej sett eller talat med henne. Att han var välkommen, behöver ej sägas. Han stod hennes hjärta lika nära som fordom.
Hon erhöll i Wien en inbjudan att komma till London och sjunga, men hon avslog, emedan hon önskade tillbringa sommaren vid en badort för att vila sig.
190
