mänsklig makt att göra utaf ett sådant röstmaterial, det förmådde Jenny Lind vid detta tillfälle i högre grad än någon annan sångerska. Att döma af publikens stormande bifall kunde man emellertid ej märka, att Jenny Linds röst var i starkt aftagande. Den engelska publiken är utan exempel, då det gäller pietet. Hos Jenny Lind ärade de virtuositeten i dubbel mening, såväl i konst som i välgörenhet.”
1863 sjöng hon i London under maj och juli i Händels Allegro och Penseroso och i samma musik på hösten i Liverpool och Manchester. Även medverkade hon sommaren s. å. vid nederrhenska musikfesten i Düsseldorf. 1865 medverkade hon i Messias i London och 1866 ånyo i Messias vid musikfesten i Düsseldorf. Rösten var då blott en skugga. En kritiker säger om sistnämnda konsert: ”Låt vara, att de dyrbara återstoderna af hennes röst icke räcka till för alla uppgifter, att stämman blir ansträngd vid forte — genom andlig upfattning, den ädlaste konstnärliga hänförelse och naturligtvis den mest fulländade teknik visade hon sig dock i det hela som sångens drottning. — Vi vilja icke sönderplocka hennes föredrag, icke tala om hennes eteriskt bortdöende piano, hennes svällande drillar och dylikt. Här uppnådde sångerskan de högsta moment, i hvilka den vigda konstnären oförgätligt inpräglar sin hågkomst i allas hjärtan. Här kan man förstå den gamle Rochlitz, när han säger om henne i detta parti: ’Hvarje löpning, hvarje ton andas kärlek och barnslig tillförsikt. Gifve Gud, att denna sång en gång må föresväfva mig, när jag ligger på dödsbädden.’ Sannerligen en sådan salig känsla måste denna rena sång lämna kvar i hjärtat, en känsla af den innerligaste tillfredställelse, hvari körens ut-
205
