Lifligt stod framför mig den tiden för 30 år tillbaka, då jag först hörde henne. Och jag kunde ej annat än förvåna mig öfver det sköna och stora i denna sång, som trots årens prägel ändock skänkte en sann och verklig konstnjutning. —
Ja, Jenny Lind har oaktadt sin höga ålder verkligen ännu toner i behåll. Hon har icke blott en och annan ton, ett tvåstruket a, eller t. o. m. trestruket c, som hon förstår att medelst sin öfverlägsna metod framkasta i enstaka fall, utan hon kan ännu sjunga sin sång så — att man känner sig lycklig att få vara åhörare.
Det finnes något hos henne, som saknas hos mängden af sångerskor, och det är: begåfningen icke blott delvis, utan i densammas hela storhet och fullhet. Allt detta tillsammans är det, som gjorde henne så stor, som gör, att hon ännu i dag är den största sångerska vårt land ägt. Man kan här gärna säga ’verlden ägt’.”
1883 mottog Jenny Lind uppdraget att undervisa vid sångklassen i the Royal college of music, ett av prinsen av Wales då nyinrättat konservatorium. Hon skötte denna tjänst med aldrig svikande plikttrohet. I ett brev av d. 31⁄7 1885 till H. C. Deacon säger hon: ”Det var mycket vänligt af er att underrätta mig om examina. Det gladde mig att höra, att mina ’får’ icke redde sig illa. Om X. blott ville lägga sin själ i arbetet, skulle hon kunna bli en sångerska. Jag kan blott göra mitt bästa; och med min enorma erfarenhet och ett helt lifs studium borde jag kunna utbilda sångerskor.”
Dannström säger i sin minnesteckning av henne: ”Om hon också egde många och stora förut-
215
