”Vid grafven stå vi stilla och så en tåresådd”. Chopins sorgmarsch avslutade högtiden.
I fyra kyrkor firades samtidigt samma åminnelsehögtid: i Westminster Abbey i London, domkyrkan i Worchester samt i Prior- och Kristuskyrkorna i Malvern. Överallt tänkte man på de ädla verk hon i kärlek uträttat och på de många hon tröstat och glätt med sin sång.
Den 20 april 1894 ägde en annan, ej mindre gripande, minneshögtidlighet rum. Denna dag avtäcktes en minnestavla av henne i Westminster Abbey i närvaro av familjen Goldschmidt och en lysande samling medlemmar av Englands högaristokrati, konstnärer och konstvänner. Drottningen hade låtit representera sig av sin dotter prinsessan Christian av Schleswig-Holstein, som efter en bön av domprosten bjöd täckelset falla.
Över medaljongsporträttet står: ”Jag vet att min förlossare lever.” Under hennes minnestavla synes Händelmonumentet, där musiken till dessa ord ur Messias står uppslagen framför den store kompositören, som ser mot höjden lyssnande till en harpospelande ängel. —
Du sångens genius, som jag hört
Allt re’n i unga år,
Som sångens spira ensam fört,
Som oupphunnen står
Som konstnärinna, ideal
I kärlek och i tro!
När nu du lämnar jordens dal
Och söker himmelsk ro,
Tag med liksom en ljuvlig dröm,
Som svävar kring dig huld och öm.
Din svenska barnatro.
218
