som kämpar en hård kamp inom sig själv, där förståndet besegrar känslan, den utmejslade kraftnaturen, den obändiga viljemänniskan, hero- och kämpagestalten — med ett ord revolutionsnaturen — då befinna vi oss utanför Jenny Linds centrala sfär. Sådana roller voro Julia i Vestalen, Armida. i Glucks opera och Norma. Särskilt var hennes Norma en sådan omstridd roll. Att hon kunde erhålla så mycket beröm för den, och att man av hela sitt hjärta kunde skänka bifall åt hennes tolkning kan förklaras på två sätt. Å ena sidan fanns den religiösa bakgrunden, som så mycket harmonierade med hennes eget väsen, å andra sidan det medlidande, ömma draget, som även var ett med hennes natur. Allt detta låg inom hennes centrala sfär. Även en annan förklaring finnes dock, som märkvärdigt nog hittills ej beaktats. Studera vi noggrant Norma som dramatiskt verk av Felice Romani å ena sidan och som musikverk av Vinsenzo Bellini å andra, skola vi lätt finna, att dessa två ej helt uppgå i varandra. Å ena sidan ha vi den högdramatiska handlingen i Romanis verk med dess djupt tragiska uppränning och utveckling, dess svarta, dystra stämning, trosfanatismen, lidelsen, våldsamheten, storheten — revolutionskaraktären — å andra sidan Bellinis ljuva, milda melankoli med det ömma, lyriska stämningsfrosseriet. Här stod man inför en konflikt, då det gällde återgivandet. Skulle man gripa karaktären, sådan den förelåg hos Romani eller följa Bellinis musik? Att slå en brygga mellan båda tolkningarna var omöjligt, och därför uppstodo två särtyper, Romanis, vilken i Grisi, Persiani och Schröder-Devrient fått sitt uttryck, Bellinis, vilken i Jenny Lind nått sin högsta form.
238
