hennes år icke mindre sällsynta konstutbildningen, hafva också väckt stort uppseende i de enskilda kretsar, där hon låtit höra sig, handledd af sin lärare, herr Berg. Minnet är lika fullkomligt, som det är säkert, och fattningsgåfvan lika snabb som djup: man på en gång förundras och röres af hennes sång. — Hon kan genomgå pröfningar i de svåraste solfeger och de konstrikaste satser, utan att kunna förvillas, ehvad gång än improvisationen hos hennes mästare tager, och hon följer med det lifligaste uttryck hans ingifvelse, liksom den vore hennes egen. Ingenting kan vara intressantare än att höra herr Berg vid sidan af hans lilla elev, och man kan förledas att tro på den magnetiska rapporten: så synas båda vara en själ och ett hjärta. Om detta unga snille ej brådmognar eller genom någon yttre tillfällighet går förloradt, bör man ha allt skäl att vänta sig, ehuru tyvärr i en aflägsen framtid, en operasujett af hög ordning.”
På konsert medverkade hon första gången d. 24 nov. 1832 i en duett ur La Straniera tillsammans med sin lärare. Tre år senare sjöng hon med i en trio å en annan konsert.
1836 spelade hon ”En flicka” i Sacchinis Oedipe i Athen, och året efter erhöll hon sin första avlönade tjänst vid K. teatern. Hon anställdes d. 1 juli 1837 mot en lön av 700 rdr bko jämte ”flitpengar”. Samma år fick hon även flera sångroller. Mot slutet av året upptog man på försök 4:e akten av Meyerbeers Robert, och Jenny hade här att sjunga Alices parti, något som visserligen ej betydde så mycket, då just rollen ej var särskilt svår i denna sista akt. Det hade dock indirekt sitt intresse, enär hon då för
28