å ömse sidor rätt väl. Jag fruktar dock, att hon är en komet, hvars bana därigenom kommer att störa deras husliga fred, att den nödvändigt har en stor svans. Deras hus är belägradt af hennes beundrare, hvilka nu utgöra hela allmänheten. Jenny Lind sjöng två af mina visor, nämligen Salongen och skogen samt Kommer ej våren? — alldeles förträffligt. Jag gick efteråt upp i teatern och tackade henne och följde henne sedan hem, nämligen till porten. Det är ej utan, att jag tror mig stå särdeles väl hos henne.”
På våren 1840 kom hon åter till Uppsala och sjöng å Pingstkonserten. Hon bodde då hos Geijers och blev genom honom även introducerad hos Malla Silfverstolpe. I sina dagboksanteckningar har fru Silfverstolpe givit några meddelanden om Jenny Lind.[1] Redan 1838 hade hon hört Jenny sjunga, och hon skriver därom: ”Den 20 juni kom jag till Stockholm och var på Ole Bulls konsert, hörde för första gången Jenny Lind sjunga, som jag hört beskrifvas som ett musikaliskt underverk. En gång har jag sett henne spela en stum roll som zigenarflickan i Fostersonen särdeles bra och naturligt. Hon är ej vacker men ser ovanligt intressant och intelligent ut — sjunger charmant.”
1839 var hon åter i Stockholm och träffade då d. 11 juni samman med Jenny Lind hos Lindblads: ”Den behagliga, genialiska flickan, aderton år gammal, är lika enkel och anspråkslös i hvardagslifvet som hon är hänförande på teatern. Utan att vara vacker har hon mer behag än de skönaste, hennes djupa, talande ögon, hennes vackra mun med de vackra tänderna och sitt ljufva, godmodiga leende uttrycker både
32
