märksamhet vid honom, ehuru något definitivt erkännande härför ej kom honom till del ännu. Hans stora verk Traité complet de l’art du chant utkom först 1847, då hans båda berömda svenska lärjungar Henriette Nissen och Jenny Lind fört hans namn på allas läppar. Då Jenny Lind kom, var han ännu ej professor vid konservatoriet och utövade endast privat lärareverksamhet.
Garcia var en i allo respekterad sånglärare vid 40-talets början, men varken världsberömd eller erkänd i Paris som den avgjort främste.
Jenny kom i juli 1841 till Paris med rekommendationsbrev från drottning Desideria (Karl Johans gemål) till hertiginnan Soult av Dalmatien, och snart efter sin ankomst blev hon av denna dam inbjuden till en eftermiddagsmottagning, till vilken även Manuel Garcia var inbjuden. Som alltid, när det gällde att sjunga, var hon först mycket rädd, och rösten lät då mycket svag. Hon valde kanske även mindre lämpliga sånger för sitt prov. I stället för att taga för Garcia bekanta sånger ur italienska operor med koloraturpartier sjöng hon enkla svenska folkvisor, vilka väl kunde visa hennes konstnärliga uppfattning men ej hennes tekniska förmåga. Garcias omdöme blev därför föga uppmuntrande. Han fällde ej en bestämd dom denna gång men bad henne besöka sig. Denna andra gång sjöng hon, sannolikt med ännu större ängslan, en aria ur Lucie (Perchè non ho). Nu blev resultatet ännu sämre, och läraren, som måhända även i övrigt fann henne mindre individuell som personlighet, svarade undvikande: ”Vous n’avez plus de voix” (Ni har ej mera någon röst). Då hon i alla fall ej ville släppa tanken, bad
44
