Om Meyerbeer ej till Jenny Lind direkt sade något om ett engagemang i Berlin, berodde detta på, att hon då redan lovat bort sig till Stockholm. Det fanns således ett skäl att ej direkt bestämma något. Därjämte var han även själv tämligen osäker på sin blivande ställning i sin födelsestad. Att upptaga manteln efter Spontini var ej lätt, helst för en man, som visste med sig, att dirigering ej var hans starka sida.
Att Jenny Lind ej ännu nått den fulla styrkan i sin röst framgår otvetydigt av tvenne brev. Det ena är av Lindblad.[1] Han skriver där: ”I lördags råkade jag Garcia och jag talade med honom om Jenny. Han har kommit underfund med, att hon har mycken esprit och känsla, men han finner hennes röst något fatiguerad.” Han var således ännu nära ett år efter första provet ej riktigt säker på sin elevs röst. Det andra brevet är från Jenny d. 30 maj: ”Garcia vill påstå, att jag aldrig skall spela tragiska roller mer — hvad säges härom — jag låter honom hållas jag … Jag har spelat Norma på morgonkvisten, och det var ej stort sämre än i Stockholm.”[2]
Här i detta sista brev framskymtar något, som man eljest ej är van att finna hos Jenny Lind: tilltron till sig själv. Genom att höra andra hade hon till sist funnit, vad hon själv förmådde. Hon visste, vad hon kunde, som ingen av de andra stora sångerskorna i Paris förmådde göra efter. Hon hade funnit sig själv, och med en fasthet, som nästan förvånar,
