nan, som de danska studenterna gåfvo serenad för. Med Bournonvilles hade hon en eftermiddag gått på besök till instruktör Nielsen, som bodde i Frederiksbergs allé, och här öfverraskades hon i den skymmande aftonen af fackeltåg och säng — en af sångarna var af F. L. Höedt och en af mig. Hon uttalade sitt tack genom att sjunga ett par af sina egna sånger, och jag såg henne sedan skynda bort i den mörkaste vrån och gråta ut. ’Ja ja’, sade hon, ’jag skall arbeta, jag skall anstränga mig, jag skall vara dugligare än jag nu är, då jag återkommer till Köpenhamn!’ På scenen var hon den stora konstnärinna, som öfverstrålade hela sin omgifning, hemma hos sig var hon en blyg ung flicka med ett fromt, barnsligt sinne. Hennes uppträdande i Köpenhamn bildade en epok i vår operas historia; mig visade hon konsten i dess helighet — jag såg en af dess vestaler.”[1]
Under tiden Jenny Lind firade sina triumfer i den danska huvudstaden, hade Josephson och Günther företagit en konsertturné genom södra Sverige och till sist uttröttade hamnat i Västervik. Där mötte dem en överraskning, i det att de helt oväntat sammanträffade med Jenny Lind, som nu var på väg till en konsert i Norrköping. Josephson antecknade om aftonen i Västervik: ”Det gladde mig högt att åter se henne efter den lysande triumf hon firat i Köpenhamn. Hennes geniala anspråkslöshet har ingalunda förlorat genom dessa nya framgångar: hennes natur vinner ständigt mer och mer harmoni, och det är kanske därför nu mera jämnhet i hennes lynne och hjärtlighet, än det var före hennes utresa. Den som kommit i något närmare förhållande till henne, kan ej annat än hjärtligt hålla af henne.”[2]
66
