forna lättsinne frammanat, han tror på sin kärleks renhet och varaktighet, och sådan den nu uppenbarar sig är där intet skäl att misstänka denna karaktär hos densamma. Tiden skall väl upplysa! Ett värdigt konstnärspar utgöra de, om också hennes snille är i så mycket öfver hans förmåga. Emellertid har han därför en ersättning i sin oförfalskade klassiska smak.”[1]
Josephson följde sedan med Jenny till Norrköping för att vara henne behjälplig vid konserten. Sedan begåvo de sig till huvudstaden, och Josephson fortsatte till Uppsala.
Jenny sjöng nu åter vid operan. Hennes uppträdande under den följande vintersäsongen omfattade 66 gånger i 15 olika roller, av vilka 5 voro alldeles nya för henne. Hon uppträdde för 60:de gången som Alice, för 49:de som Lucie, för 36:te som Agatha, för 26:te som Norma; för 18:de som Amina. En majdag i Värend gavs fortfarande, tills landssorgen efter konung Karl Johan inträffade, då teatern stängdes fr. d. 6 mars till d. 2 maj. Hennes nya roller voro Tyra i van Booms opera Näcken, Fiorilla i Rossinis Turken i Italien, Armida i Glucks opera, Anna Boleyn i Donizettis opera och Julie i Franz Berwalds Jag går i kloster.
Om Armida skrev hon till sin förmyndare d. 17⁄2 1844: ”Jag hoppas, att musiken till Armida skall skänka herr hofrättsrådet all möjlig njutning. Den äfvensom hela pjesen är för stor för att ej komma min litenhet att framträda i sin fulla dager. Men jag är så uppvärmd för den gudomliga andan i musiken, att jag ställer gärna mitt obetydliga jag i bakgrunden.”
68
