den överlycklige Josephson på hotellet.” Jag hade ju Jenny just att tacka, för att jag sjelf nu befann mig på utrikes ort, det var således mycket att säga henne, men dels ville hon ej mycket höra på det örat, dels ock visste jag ej mycket att säga om saken. Emellan gamla, goda vänner hehöfvas också inte många ord.”[1]
Josephson studerade sedan flitigt musik för Schneider, och Jenny tog sina lektioner i tyska. De arbetade flitigt var på sitt håll, men dessemellan hörde de musik tillsammans. Bland de stora händelserna var en konsert av Henriette Nissen. Josephson var ej rätt belåten med henne. ”Hennes sätt att sjunga är den studerade sångerskans, allt gör hon med lätthet men äfven med köld. Sången är ren och klangfull, men där är ej grace i högre bemärkelse, ej värme eller passion.” Helt annorlunda blev det, när de båda svenska sångerskorna sjöngo samman. Josephson fick höra dem en afton hos Kaskells. ”De båda sångerskorna alternerade. M:lle Nissen sjöng först en tysk sång, men denna tog sig särdeles väl ut. Sedan Andanten ur Puritanerna. Här sjöng hon förträffligt, rösten fick mera glans, uttrycket blef fullare och effekten var vida större än föregående afton på konserten. Jenny Lind hade nyss förut sjungit ”Fjärran i skog” på sitt vanliga hänförande sätt (möjligen ett fiss för starkt) och därmed elektriserat hela församlingen. Jag undrar ej på, att m:lle Nissen på en gång känt i luften en andehviskning om känsla och varmt musikaliskt intryck och däraf äfven lät sin påföljande sång bära prägel.”
Mitt under studierna kallades Jenny Lind tillbaka till Stockholm för att i sept. medverka vid festlighe-
