4. I TYSKLAND.
(1844—47.)
Den tyska konsten var i mycket olik den franska.
I Paris gällde det att glänsa, berusa, att visa den
tekniska färdigheten, den fina, odlade smaken. Den
sångstil den franska huvudstaden lärt sig älska,
var av italiensk skola med den hänförande, tekniskt
fulländade bravuren. I Berlin rådde en annan smak.
Där hatade man den yttre sinnesretningen, den
håltomma effekten och visade öppet sitt misshag mot
en Ole Bulls bländande bravurspel. Allt som stötte
på humbug, reklam, hade man tydlig avsmak för
och hyllade i gengäld det själfulla, genomandade
spelet, där hjärtat talade. Där var idealet av en
sångerska ej en Grisi eller Pasta utan
Schröder-Devrient, den stora Dresdensångerskan med det
lidelsefulla, tragiskt gripande och formfulländade spelet,
där sängen ej uppträdde för sin egen skull utan som
underlag för det dramatiska uttrycket. En annan
själfull sångerska med äkta tyskt gemyt var
Henriette Sontag. Hon var gift med en greve Rossi och
levde i Berlin, ej längre som sångerska för den stora
publiken, utan som uppburen medlem av den fina
societeten, där hon angav den musikaliska tonen.
78
