hans erfarenhet i den vägen svek honom ej nu heller. Det gällde först att introducera henne vid hovet, sedan att skaffa henne goda relationer i de finare hemmen och då i första hand professor Wichmanns. Hos denne senare inbjöds hon d. 21 okt. till en soaré. Om sitt besök skrev hon dagen efter: ”I går afton var jag borta i ett mycket elegant och angenämt hus; där såg och talte jag med Mendelssohn-Bartholdy, och han var mot mig obeskrifligt vänlig och artig och talade om min stora talang. Jag blef litet förvånad och frågade honom, af hvad skäl han så talade. Jo, sade han, af det skäl, att alla, som hört er, ha blott ett omdöme, och det är något så sällsynt, att det bevisar tillräckligt, hvem ni är.”[1]
Hon hade således kommit i rätta ögonblicket för att bli bekant med den tyska romantikens främste man. Vi skola se, att denna bekantskap hade till följd en innerlig och förtrolig vänskap mellan de två stora geniala personligheterna. Även till Wichmanns skulle hon sedan bli en gärna sedd gäst, och fru Wichmann tog sig moderligt an henne.
En annan beskyddarinna förvärvade hon i fru Charlotte Birch-Pfeiffer. Sina i Dresden begynta lektioner i tyska fortsatte hon i Berlin för henne, och fru Birch-Pfeiffer blev en hjälp ej blott då det gällde att tala och sjunga språket, instudera rollerna, utan även då en roll behövde omarbetas i noggrannare överensstämmelse med den dramatiska diktionen. Jenny Lind kallade henne sin ”moder” och vände sig alltid till henne med begäran om råd, innan hon företog sig något. Fru Birch-Pfeiffer hörde till dem, som hon först tänkte på under hela sin offentliga verksamhet. Vi skola i det följande
82
