min moder lefde, brukade hon lifligt erinra sig denna tilldragelse och det intryck den på henne gjorde.”
Själv skrev Jenny Lind om aftonen till hovrättsrådet Munthe (sin förmyndare): ”Jag har sjungit på hofvet och haft den stora lyckan att högeligen behaga. Det låter väl något högmodigt, men jag nienar ej så. Grefvinnan Rossi (Sontag) var äfven där, och min modesti nästan förbjuder mig att omtala, hvacl hon lär ha yttrat. En obegriplig succés har jag, hvai jag är. Jag är mycket i societeten, ty det är första entréen i denna konstvärlden och — vet hr hofrättsrådet — jag är nu redan känd i hela Berlin, och man talar om mig med en så smickrande liflighet, att jag börjar på att tro, jag är i Stockholm.”
Om Meyerbeer hade hon idel gott att berätta.[1] Josephson fick veta, att kungen och Meyerbeer voro hennes ”enda beskyddare”, och ”sannerligen förmår icke Meyerbeer i musikaliskt hänseende så mycket som en kung. Han är outsägligt god mot mig. Jag kan inte säga dig en gång, hur han är. Jag är nu som barn i deras hus och ett älskvärdt hus är det. Frun är en engel genom sin godhet och älskvärdhet; nya teatern är syperb, men ej synnerligen stor, men magnifik … Alla människor äro eljest så goda mot mig. Mendelssohn har jag råkat, och han var också mycket bra. Jag arbetar nu med Meyerbeer alla dagar på hans nya opera, och blir visst bra, åtminstone är flickans roll mycket bra. Eljest studerar jag språket för madame Birch Pfeiffer, du vet, skriftställarinnan.”
I nästa brev talar hon åter om Meyerbeer: ”Han är som min ömmaste far! Mer tycker jag ej jag kan säga”, och sist i brevet heter det: ”O! den Felix Mendelssohn! Hvad han har tjusat mig. Dock mer därom, då vi råkas.”
84
