adlades på ett sätt, som ej förut varit fallet. Trots allt lovord kunde Rellstab ändock ej låta bli att sätta Schröder-Devrients återgivande av rollen såsom i vissa punkter bättre: ”Det som hon [J. L.] gifver oss, är vackert, kvinnligt, men icke ursprungligt — icke en passande klimax i den långa kedja af sköna ställen, som finnas i hennes roll.”
Nästa roll blev Aminas i Sömngångerskan d. 18 febr. Här var man mindre tveksam om hennes formgivning. Man erkände villigt strax, att hennes uppfattning innebar ett djupt inträngande i rollens inre liv. Rellstab var även färdig att denna gång utan varje förbehåll skänka henne sitt fulla erkännande. Som vi längre fram skola se, blev även Amina den roll, där hon mest skulle skörda bifall och där hon mest gav uttryck åt sitt eget väsen.
Den 11 mars slutade hennes berlinersäsong med samma roll, som hon börjat, med Norma. Det var den hon näst Aminas mest älskade, och trots den olika uppfattning man hade om hennes sätt att tolka den druidiska prästinnan, tvivlade hon själv ej ett ögonblick på, att hennes sätt att återgiva den var just det kompositören avsett. Framgången blev även exceptionell. Hon inropades flera gånger och man kastade blommor in till henne, så att scenen nästan alldeles betäcktes därmed. Man tog farväl av henne med en livlig önskan om, att hon snart måtte återkomma. ”Konstnärinnan uppträder i afton för sista gången. Hon lämnar oss — men vi skola se henne åter, och som vi hoppas i full besittning af sina talanger, ja, med deras vårliga blomsterlöften ännu friskare och rikare utvecklade. Och må denna vå-
92
