ty det är en gudomligt upplyftande känsla att känna sä varmt för sitt fosterland.”[1]
Hon ställde också nu kosan hemåt, så fort hon slutat i Berlin. Vägen gick dock ej direkt till Sverige utan först till Hannover, där hon gav Norma tvenne gånger, sedan till Hamburg. I denna stad vann hon snart många förstående vänner, och hon återvände gärna dit. Här hyllades hon redan efter första representationen (Norma) med en ovanligt rik blomstergård, och fick sedan serenad, fackeltåg, ja t. o. m. fyrverkeri sig till hugnad och båtnad. Sedan hon slutat med att biträda vid en konsert, for hon till Stockholm, där hon d. 16 maj utförde Norma. Att hon efter så mycket framgång i Tyskland skulle hedras på ett särskilt sätt i sin födelsestad var ju tydligt nog. Fröken Marie von Stedingk nämner om hennes ankomst: ”Ångbåten med den frejdade konstnärinnan ombord anlände icke förrän vid midnatt, men det oaktadt voro hamnen och de angränsande gatorna så fullpackade af folk, att jag blott med svårighet kunde på ett närliggande fartyg få en liten vrå för mig själf och min tjänsteflicka. En raket gaf signalen till de lifligaste glädjerop, och en båt med den vackraste musik ombord gick ut för att möta ångaren.”[2]
Förutom flera av sina äldre roller gav hon nu i Stockholm för allra första gången Marie i Regementets dotter. Var hennes Norma och Amina för finsmakare och konstkännare hennes bästa roll, blev Marie hennes för den stora publiken mest omtyckta skapelse. Där nedlade hon hela sin barnsliga ursprunglighet. Där var hon det friska, aldrig grubblande naturbarnet, som kände sig som folkets, den enkla, okonstlade allmänhetens konstnärinna. Att ge
95
