122
ny musicering med pukor, trummor och trumpeter i kyrkan vid de dödas begravning i våra församlingar skall införd och brukad varda“. Även i Empogragrii kyrkoordningsförslag från samma tid ivras emot denna osed: “Ej må någon vid musik i kyrkan bruka trummor eller pukor, som otjänliga äro, och förargeligt buller med sig hava.“
Vid skolorna verkade under 1600-talets senare del många dugande lärare. En verklig föregångsman i många stycken var sång- och musikläraren i Kalmar Israel Leimontinus. Han omtalas i samtida källor som “en snäll poet och musikus“. Han utarbetade en provpsalmbok med sångnoter, en del på nya av honom själv komponerade melodier. Arkebiskopen, som 1671 fick arbetet under prövning, ville emellertid ej tillåta någon privatsångbok, utan ålade stiftets präster att rätta sig efter Uppsalapsalmboken. Han utarbetade sedan en lärobok i musik, men även den kom ej att befordras till trycket. Vid Karl XI:s besök i Kalmar 1673 komponerade han särskild festmusik, som vann konungens nådiga bifall. Leimontinus, som 1653 tillträtt såväl sånglärare- som konsistorienotarietjänsten i Kalmar, lämnade båda 1677 för pastorsbefattningen i Förlösa församling.
En undantagsställning bland de svenska gymnasierna intog under nästan hela 1600-talet Västerås. Där sökte man i början, ej utan en viss framgång, taga upp konkurrensen med själva universitetet i Uppsala. Musiken ställdes i ordning på 1620-talet av lektorn i grekiska Jonas Columbus. Redan 1619 hade han kommit till gymnasiet och erhöll kort tid därefter understöd för en resa till utlandet i och för uppköp av instrument och musikalier. Ett inventarium av 1630 meddelar vilka instrument, som
